Bimota DB6 Delirio

Delirio kommer inte att drabbas av samma öde som Bimotas första försök i genren Naked Bikes – Mantra. DB 6 Delirio har samma motor, men här den uppdaterade DS med dubbeltändning och sex växlar, men där upphör likheterna. Den inte bara ser bättre ut än Mantra, den går också dubbelt så bra. Samma morgon som jag skulle köra motorcykeln bland kullarna i inlandet från adriatiska kusten Romagnola levererade Zard fabrikens första avgassystem med godkännande för Euro 3.

Delirio bygger på sportmodellen DB 5 Mille, bägge produkter av designer Sergio Robbiano och konstruktören Alberto Strada. I utförandet Delirio passar den ödmjuka motoreffekten bättre och det känns som om det här är absolut bästa arbetsplatsen för just det utförandet av Ducatis enkla motor. Det här kanske är vad Monster skulle ha varit – men inte är. Ännu…

Fabriken ska bygga 150 till 200 exemplar av Delirio. Bägge, DB 5 och 6, har samma teknik och är första nya modellerna sedan fem år, efter övertagandet av läkemedelsmagnaten Roberto Comini och hans partner för tre år sedan.

Magneti Marelli vägrade stämma om programmet för insprutningen och de första exemplaren av DB 5 hade ryckig insprutning. Nu arbetar istället ett Pegaso-system där och den tålmodiga utvecklingen har gett en enormt fin motorkaraktär. Trots ett högt pris (22 950 Euro plus skatt) har 400 DB 5 redan levererats och Desmo Challenge Cup i Italien leds av en DB 5 och ligger trea i öppna klassen Supertwin.

Den snygga ramen i krommolybden är en burkonstruktion som kompletterats med frästa plattor av Ergal. Ännu snyggare är svingen som lovordats av Massimo Tamburini som 40-årige Robbiano en gång arbetade för. Den 17 liter stora tanken går in under sadeln. En 50 millimeters nitritbehandlad Marzocchi med 24 graders styrvinkel och 100 millimeters försprång arbetar fram. Bak fjädrar en Extreme Tech stötdämpare.

 

Först känns det som om styret är mycket högt placerat, men det är bara i förhållande till sadeln som är extremt låg i chassit (men med hög sadelhöjd från marken räknat). Det finns inte plats att kasa omkring på, eftersom man sitter i en placering. Från marken är sadelhöjden… hög – 830 millimeter – och den har även plats för en passagerare. Med ljuddämparna under sadeln blir det extremt högt eftersom man lagt in mellanrum för att inte bränna rumpan hos passageraren.

Förarens knän kan pressas in i de skålade urtagen och de är dessutom alltid vinklade eftersom markfrigång var en viktig faktor i konstruktionen. Sexekrade Marchesini har klätts in med Dunlop D208RR.

Maskinen rullar gärna motorväg i över 160 km/h och i den hastigheten visar den vita varvräknaren 5 800 varv. Trött blir man inte på den här streetfightern men i högre hastigheter letar man gärna upp en Chrysler Voyager för lite vindskydd.

Men det är i kurvorna kring Rossis hemstad Tavullia eller längs vingårdarna kring San Marino som den är riktigt hemma. Den är inte heller bortkommen i köerna i och omkring Rimini eller Riccione. En ganska konservativ styrgeometri gör Delirio lättkörd, speciellt i kombination med den godmodiga DS-motorn. Delirio är toppen i handling och reagerar direkt på förarens önskemål – det är magi och massor av underhållning. Man har som förare en känsla av att Bimotan är helt kontrollerbar i alla situationer.

 

Fjädringen är ganska styv och i en ojämnhet ruskar det höga styret gärna på sig. Deliro DB 6 borde haft den mjukare fjädring som sportmodellen har – inte tvärtom – och köpare av DB 6 är troligen inte den kategori som behöver fullt justerbar fjädring. Extreme Tech är ett bilföretag och stora i racing, men här saknas finkänsligheten, speciellt eftersom modellen saknar länkage. Man kan förstås stoppa dit Öhlinaren från en DB 5 Mille!

Motorn har fortfarande torrkoppling (Ducati GT 1000 har våtkoppling) och är ganska tröttande i stan. Från 3 000 varv är motorn däremot så stark att man alltid kan dra upp den i en gentlemannawheelie ur kurvor, som man lätt kan göra mycket mer dramatisk. I GT 1000 har motorn spetsigare effekt och Pegasos programmering är mer lyckad än Ducatis Marelli.

Dubbla 320-millimeters vågskivor från Braking gör ett extremt fint arbete med att bromsa ner farten och de ser bra ut… Tar man i, skickar man upp bakhjulet utan större ansträngning.

Intressant är hur speglarna integrerats som ett stilelement som målar en bild av en fladdermus i flykten. Den lågt placerade strålkastaren stärker intrycket av ett rovdjur. Den lilla rutan är inte mycket mera än vindskydd för den stora varvräknaren, men trots alla designspelerier kvarstår ett faktum: Detta är en bra motorcykel. Är Sergio Robbiano nästa mästare av design, efter Massimo Tamburini? Den här hojen säger att han kanske är det…

Plus:
Lättkörd, speciellt i kombination med den godmodiga DS-motorn.

Minus:
Fjädringen saknar den där finkänsligheten. Det höga styret ruskar gärna på sig.

Publicerat i Bike nummer 8 2006.
Av: Alan Cathcart
Foto: Kel Edge