Aprilia Tuono R Factory / KTM Superduke R

Att bygga streetfighters är inget nytt. Ta en sportig motor med massor av effekt, montera i ett styvt chassi och se till att ekipaget är lämpat för huligankörning, wheelies, stoppies och dessutom begåvat med en dos hård attityd. En ny vinkel på konceptet är dock att dessutom se till att maskinerna är tillpassade för att klara bankörning bättre. KTM Super Duke R och Aprilia Tuono Factory är motorcyklar som gärna lyfter framhjulet men som också har delar anpassade för att sänka dina varvtider runt Mantorp eller Karlskoga Motorstadion.

Förändringsmallen för båda modellerna är tämligen liknande. Montera ett gäng kolfiberdelar för en exklusiv touch, uppgradera med vassa fjädringskomponenter och du är i hamn. I Aprilias fall är Tuono R Factory vidareutvecklad med både framgaffel, bakstötdämpare och styrdämpare från Öhlins, samt radialmonterade Brembo-bromsar. KTM Super Duke R å sin sida har också kolfiberdetaljer vid ljuddämparna men framförallt en annan framgaffel som är fullt justerbar och sex millimeter längre än original. Styrgeometrin är aningen annorlunda men ramen uppges vara densamma liksom bromsarna. Det är endast färgskillnaden orange, respektive svartanodiseringen som skiljer.

Super Duke R skiljer sig också genom den elaka enkelsitsen och den stenhårda sadeln.

 

Med de här hojarna är jobbet som testredaktör enkelt, vi ägnar oss åt kurvorgier i trakterna runt Stockholm. Kanske med en och annan wheelie inklämd…

– Sjukt mycket motor! Känns nästan mer än 139 hästkrafter, konstaterar Marc glatt när vi stannar och tankar efter att ha kört samma kurviga väg tre gånger.

Det är självklart inte fråga om bankörning men ändå körning med »attack och påslag ut ur sväng«. Båda modellerna uppför sig bra och tigger om mer. Du känner dig inte vilsen på en bandag. Snarare kan du njuta av att köra om en R1 trots att det skiljer 40 hästkrafter.

Skillnaden mellan de två är framförallt att KTM känns mer livlig, den balanserar på den nervösa linjen, men utan att trippa över gränsen till styrfladder. Något vi antagligen kan tacka styrdämparen för.

Även Aprilian har styrdämpare och upplevs som bergsstadig, det känns som om den trivs mer ju fortare det går. Fjädringen börjar då fungera bättre och bättre. Känslan är kanon men i jämförelse med KTM så upplevs det som om tyngdpunkten är högre och att det krävs aningen mer insats vid kursändringar.

Här spelar självklart även skillnaden i körställning in. På KTM sitter du mer sportigt framåtlutad, Aprilian mer upprätt. I jämförelse med KTM med sin fakirsadel känns Aprilian bekväm, rent av komfortabel.

– Men fotpinnarna sitter lågt och skönt på KTM, Aprilia har skarpare benvinkel. Det känns litet konstigt, som om Aprilia haft bankörning i fokus medan KTM byggt för landsväg, utvecklar Marc sitt resonemang över en kaffe, medan han masserar sitt knä.

Och visst är det så. Tuono härstammar direkt från RSV 1000. Samma motor, samma chassi. Några små förändringar och en liten toppkåpa så har du receptet för en Tuono. Toppkåpan gör verkligen skillnad i hög fart. Över 170 på Duken så håller du på att blåsa av.

 

När det gäller de rent praktiska egenskaperna så viktas de uppenbarligen inte högt hos KTM. Körergonomin med reglage och mätare fungerar perfekt men backspeglarna är oskarpa och sadeln löjligt hård. Och höjden gör att alla under 175 bör ta med sig stege.

Aprilia har instrumentering och reglage som ligget snäppet under KTM:s, att dessutom tuta och blinkers bytt plats hos samtliga av Aprilias modeller förvånar oss fortfarande. Tutar man mer än blinkar i Italien? Aprilias komfort dras ned av benvinkeln och en irriterande okänslig insprutning vid av- och påslag.

– Den känns också större. Liksom mer vuxen. Duken är som en slyngel som ger dig fingret, filosoferar Marc vidare. Karaktärerna mellan de två skiljer sig åt rejält.

KTM upplevs som mindre och kvickare. Pigg. Och den känns lättare, trots att den angivna vikten talar om ett motsatt förhållande.

Men samtidigt är den betydligt klenare än Aprilian, som är ett nummer större rakt igenom. Det den tappar i den där bängliga känslan tar den igen med en björnstark motor som bara fortsätter att dra. Att distansera KTM:en på motorkraft är inga problem och när det gäller bromsar är skillnaden minimal.

Aprilians motor kommer som sagt från RSV 1000 och har också den vakumstyrda slirkopplingsfunktionen, vilket gör att bakhjulsstuds smidigt undviks vid häftiga inbromsningar. En detalj som är skön framförallt vid bankörning.

 

Men det är på vanlig landsväg de här modellerna kommer att användas mest. Och egentligen handlar allt om vilken av dem som är roligast. Att KTM slurpar i sig runt 0,8 litet per mil är irrelevant, Aprilia drar 0,75…

– Duken är bara roligare, den är inte bättre, konstaterar Marc:

Därmed sätter han fingret på den känslan alla haft som kört den. Aprilian må vara snabbare runt en bana och ha en utrustning som gör att den känns mer prisvärd. Men även om KTM Superduke R är opraktisk som få motorcyklar, väger den upp det med enorma doser körgläjde. Och vem köper en sådan här hoj för att den är praktisk?

Publicerad i Bike nummer 10 2007.
Text: Magnus Johansson
Bild: Olle Rahm