24 april, 2024
I slutet av oktober arrangerade Aprilia en provkörning av enduroversionen RXV i två utföranden; 450 och 550 kubik. Utseendemässigt syns inte skillnaden i slagvolym och de båda versionerna är förvillande lika. Motorn, som presenterades på Milano-mässan redan för ett par år sedan, har varit föremål för diskussioner långt innan provkörningen. Fungerar verkligen en V-motor för endurobruk och hur får man bränsleinsprutningen att fungera i terrängen?
Det första som slår mig är hur vibrationsfritt den går tomgång. Jag låter drivkällan värma upp på tomgång en stund, och gasresponsen är bra när den äntligen når arbetstemperatur. Redan när jag kör ut på banan från depån känns det som ett mellanting mellan en tvåtakts- och en fyrtaktsstånka.
Gassvaret är direkt och effekten kommer mjukt, precis som hos en tvåtaktare. Även om det finns massor av effekt är den lätt att hantera och gången är riktigt fin. Den mjuka effektkaraktären på låga varv hjälper till att behålla greppet i svåra partier och den höga effekten uppe i registret är klart användbar på snabba partier.
Den annorlunda ramen består av en fackverks-
konstruktion av stål som baktill är skruvad i en gjuten aluminiumdel. Svingen och länkaget är givetvis också av aluminium. Årets modell har fått tunnare aluminiumprofiler med ett inbyggt flex. En ram som flexar på de rätta ställena förbättrar hanterbarheten och ramen känns också mer lättkörd.
Cykeln känns smidig och lätthanterlig, faktiskt smidigare än många andra endurhojar i samma storlek. Jag tyckte att 450-kubikaren hade riktigt bra köregenskaper, medan 550-kubikaren inte kändes lika fin in i svängarna. Några av de längre förarna tyckte däremot att 450-kubikaren var för kvickstyrd, och att 550-kubikaren kändes mer stadig.
Fjädringskomponenterna är i princip samma som hos Husqvarnas enduromodeller. Fram sitter en inverterad gaffel från Marzocchi och bak en stötdämpare från Sachs. Fabrikens mekaniker berättade att fjädringens grundinställning har förändrats rejält på årets modell. Även länkagets utväxling bak har ändrats. Resultatet är en mer progressiv fjädring som samtidigt är mer känslig över de små ojämnheterna.
Ramen och fjädringens fina balans ger ändå lugna köregenskaper. Cykeln känns stadig i olika situationer och det är lätt att korrigera spåret genom att flytta vikten. I branta stenpartier känns den nästan som en trial. På årets modell har sadelhöjden sänkts en aning och överhuvudtaget känns det som att tyngdpunkten är låg. Fötterna får bra fäste på fotpinnarna och när man höll varvtalet lågt hade bakdäcket bra fäste.
Ryktet hade sagt att motorn har en aggressiv motorkaraktär och cykeln ska enligt ryktena också vara tung att köra. Det är möjligt att den första årsmodellen hade de bristerna, men 2007-modellerna känns riktigt bra i både stenig terräng och lera.
Plus:
Bra motorkaraktär. Jämn effektkurva. Bra progressiv fjädring. Stadigt och exakt uppträdande.
Minus:
Skarp benvinkel på grund av den låga sadelhöjden. Att justera ventilerna är en tidskrävande historia.
Publicerat i Bike nummer 2 2007.
Av: Sami Salonen
