18 april, 2024
Automatväxel var lite för de handikappade för 30 år sedan när det började komma mer och mer i bilar. Nu har nästan alla nya bilar det, till och med Lamborghini, säger Francesco Polimeni, huvudansvarig för motorcykelproduktionen på Aprilia.
Mana är alltså en automatväxlad motorcykel som Aprilia hoppas mycket på, och är beroende av. Företaget är inne i en expansiv fas med flera nya modeller på gång och med Shiver redan lanserad. Kanske har Mana störst möjlighet att bli den succé italienarna hoppas på eftersom den är en helt egen typ av motorcykel och den kan ensam ta hand om hela sitt marknadssegment. Den avgör inte bara framtiden för Aprilia, mottagandet av Mana kommer också att avgöra huruvida automatlådor kommer att få existera. Uteblir försäljningen beror det förmodligen på en oönskan av den typen av lådor, motorcykeln i sig har inga större svagheter och kan inte klandras för ett eventuellt fiasko.
– Jag ville få till en kombination av sport och komfort. Den saknar aggresivitet men ser lättkörd och lite sportig ut. Designen är klassisk men med en modern känsla. Ena sidan är typiskt italiensk med lite mer naket och avslöjande. Den andra utstrålar funktionalitet, säger designern Gianfranco Frison förklarande angående den vänstra sidans utväxter från växellådan.
Designen fick ritas om flera gånger eftersom remmen i lådan behöver dubbel kylning. Från cvt-växellådan, vidare till bakhjulet, förs kraften med vanlig kedja. Eftersom det här är första generationen av drivningen klarar remmen bara 3 000 mil med underhåll, och inte mer effekt än vad Mana ger. Nästa generation är under utveckling och lovas bli mindre och klara sig längre.
Körmässigt påminner systemet mycket om en vanlig automatväxlad skoter. Från styret går det att välja mellan tre olika automatiska lägen; touring, sport och regn, eller ett helt semimanuellt. Allt sköts på elektronisk väg och kopplingshandtag saknas helt. Lådan hade kunnat ha hur många växlar som helst men sju är den bästa kompromissen enligt Aprilia.
Känslan att åka iväg utan koppling är inte så konstig och vana infinner sig snabbt. I
automatlägena sköts växlingarna bland de sju lägena helt automatiskt med möjlighet att växla upp eller ner antingen med knapptryck eller som vanligt med vänsterfoten. Vid stopp återvänder lådan alltid till ettan. Det semimanuella läget fungerar helt fritt och elektroniken gör ingenting för att gå in, det är fullt möjligt att ligga och tugga på varvstoppet. Växellådan fungerar precis så bra som teknikerna har berättat. Nästa växel smyger i nästan omärkbart och de olika lägena skiljer sig i karaktär. I sport håller sig varvtalet hela tiden i det övre registret så motorns svaga vibrationer får ge sig till känna. Hela växelsystemet är riktigt lyckat, i Turins bilköer och på autostradan fungerar touringläget perfekt. Just touring blir förmodligen nästa steg för automattekniken om Mana inte floppar. Den mjuka växlingen gör det bekvämt för passagerare som slipper ryck. Även i en offroadmodell är systemet tänkbart och absolut i en liknande mindre modell.
Motorpaketet med växellådan är längre än vanligt så allt sitter monterat långt fram. För att få bättre balans och lägre tyngdpunkt sitter tanken därför under sadeln. På tankens vanliga plats finns därför ett tomt utrymme med 12-voltsuttag och förvaringsmöjlighet för integralhjälm och mobiltelefon. Målgruppen med »expert riders« över 40 år som har tröttnat på sporthojar och vill ta det lugnare kommer att uppskatta detta.
På grund av utrymmesbristen är aluminiumsvingen assymetrisk med bananform på ena sidan och rak på andra. Stötdämparen har monterats på sidan och gjorts mindre än vanligt, en eftergift som tyvärr märks av. Fjädringsvägen är kort och över baken blir det stötigt samtidigt som framgaffeln från Shiver med lite mjukare fjädrar skapar en känsla av obalans. Mana är ingen kurvhoj och tyngden gör sig påmind trots att den är så lätthanterlig i låga farter. Bäst fungerar den inne i staden eller som bekväm landsvägsätare där motorns fina bottendrag kan utnyttjas. Effektkurvan känns helt rak och blir aldrig särskilt spännande i verkligheten. Aprilia påstår att det inte ska vara några problem att hänga med sporthojar från rödljusen och det är såklart en stor överdrift även om den sticker iväg bra från stillastående. Bromsarna ser imponerande ut och har radiellt monterade ok som går att bromsa effektivt med men de kräver lite muskler för att verkligen bita.
Hela konceptet är spännande och Aprilia har verkligen (tillsammans med Piaggio) fått till en fungerande växellåda utan några märkbara svagheter. Samma sak och lika kul som att köra en traditionell motorcykel blir det aldrig men det är inte heller meningen. Ur ett komfortabelt perspektiv har motorcykelkörning aldrig krävt mindre av sin förare.
Hur praktiskt den än må vara så saknas inte den italienska personligheten Aprilia talar varmt om. Den finns men det är lite synd att det är växellådan som stjäl åt sig nästan all uppmärksamhet.
Plus
Växellådan fungerar utmärkt. Praktiskt med fack för hjälmen i tankdummyn. Lättkörd som få.
Minus
Fjädringen, framförallt bak, är för mjuk. ABS kommer inte att vara tillgängligt förrän i juli.
Publicerad i Bike nummer 1 2008.
Text: Marc Malmqvist
