Provkörning: Harley-Davidson Fat Bob 114 FXFB

Vridmoment som en bogserbåt på stand-by. Jag vrider om den tjocka gasrullen och hör v-twinnen med större cylindervolym än min första bil gå från gurglande till rytande. Asfalten är fuktig och raksträckan som är kantad av träd blir allt kortare medan höstlöven virvlar om hjulen. De feta 16-tummarna studsar mjukt över tjälskotten och jag klickar i växel på ­växel. Jag får sikta på min egen navel med blicken för att få en glimt av den tank­monterade varvtals- och hastighetsmätaren. 170 blås och fortfarande en hel del kvar att ge.

Det händer inte ofta men till 2018 kommer Harely-Davidson med en hel radda nyutvecklade motorcyklar. Satsningen sägs vara den mest omfattande produktutvecklingen som företaget någonsin tagit sig an. I en bransch som sällan drar sig för att strössla med ­superlativen kanske det inte säger så mycket, men dessa nya Softail-cyklar är början på en ny era för hojbyggaren i Milwaukee.

Jag bombar fram i sadeln på senaste Fat Bob. Vägen går norrut från Norrköping och Sveriges enda dedikerade Harley-handlare som håller till i staden. Jag smyger upp längs början av Utflyktsvägen utmed Bråviken. Efter att jag tagit mig förbi Kolmården och sedan in på de sörmländska småvägarna glesnar trafiken och jag kan höja tempot. Jag sitter tryggt i den djupa och bekväma sadeln, fötterna är placerade i framflyttat cruiser-läge men ganska moderat sådant. Händerna greppar två tjocka handtag på ett nästan helt rakt styre. Styrkronan har höga och bakåtvinklade risers i snygg svart aluminium som gör körställningen bekvämt upprest. Såklart är du ett helt oskyddat vindfång och smärtgränsen för längre körning går någonstans kring 120 km/h.

De åtta nya Softail-modellerna har fått en nyutvecklad ram som har 50 procent färre komponenter än de gamla Dyna-cyklarna. Den är 34 procent lättare, har 22 procent färre svetsfogar och modellerna är ­mellan 15–17 kilo lättare än sina föregångare. ­Pengar har sparats och köregenskaper värda en modern hoj har vunnits.

Den Fat Bob som jag fått till låns av Harley-Davidson Norrköping är den modell som genomgått störst förvandling. Förutom den helt nya ramen har Fat Bob gått från Dyna-plattformens dubbla bak­dämpare och konventionella teleskopgaffel till en dold singeldämpare och en 42-millimeters USD-­gaffel som arbetar tryggt och förutsägbart tillsammans med bakdämparen. De kommer båda från japanska Showa och hinner inte riktigt med över ojämnheter när farten är lite högre. Bakdämparen säger ifrån först medan gaffeln hänger med lite längre innan den ­börjar skicka stötarna vidare till styret i formen av milda ryck.

I det stora hela bjuder motorcykeln dock på mycket trygga köregenskaper tack vare det nya chassit men också genom de ­effektiva bromsarna. Även om motorcykeln är stor och tung är den förvånansvärt med på noterna när färdriktningen ändras under körning i landsvägsfart. Motorn är smalare än föregångarnas. Nedläggningsvinkeln är 31 grader åt höger och 32 åt vänster, vilket är rätt generöst i det här segmentet.

Motorerna är nya och kallas Milwaukee Eight efter antalet ventiler. Fyrventils­topparna har fått oljekylning men motorn är fortfarande till större delen luftkyld och ­ventilerna styrs av stötstänger, vissa saker ändrar man bara inte på – då kan ju vad som helst hända. Motorn är gummiupphängd i ramen och den har fått en balansaxel. Det här gör att Fat Bob är som gott som befriad från störande vibrationer, även om det är klart att det märks när 1868 kubik rör på sig. Det finns gott om kraft i låg- och mellanregistret men motorn har ingenting emot att varvas uppåt 7 000 varv, den modell vi körde var utrustad med ett av tillverkaren själv framtaget trimkit. Gasresponsen via Ride By Wire är lite seg och förmedlar inte direkt någon känsla med trotteln. Växellådan är smidig men något långslagig. Utväxlingen känns naturlig och på en så här vridstark motorcykel är det mycket tacksamt med en standardmonterad växelindikator. I  det bitvis ­risiga vädret som jag körde i lyckades jag provocera fram en liten sladd vid en brysk nedväxling men annars är köregenskaperna genomgående trygga. Fat Bob är den Softail-modell som fått det allra mest moderna stuket. Men samtliga versioner på den nya plattformen kommer med keyless-system, USB-laddningsuttag och LED-strålkastare som standard. Det känns dock lite sniket att det sitter gamla glödlampor i Fat Bobs blinkers.

Att Harley skrotat sin gamla Dyna-­modellserie i och med lanseringen av den nya Softail-plattformen är ett krasst ekonomiskt beslut. Det har dock bidragit till en hel armada nya välbyggda, roliga och stora cruisers. Motorcyklarna definieras av en skickligt utförd balansgång mellan klassisk och modern teknik. Fat Bob är ett av de bästa exemplen på detta mästerliga drag och det är snudd på omöjligt att inte ha kul i sadeln på den här motorcykeln.

Annons

Annons

Senaste utgåvan

Annonser

%d bloggare gillar detta: