BMW S1000R

Sedan S 1000 RR lanserades för drygt fyra år sedan har vi väntat på den kåplösa versionen som skulle komplettera den nya superbiken på samma sätt som K 1300 R gör det för K 1300 S. Och nu är den äntligen här.

Streetfightern är inte så enkelt som en S 1000 RR med rakt styre. Utgångsämnet är däremot 100 procent RR – ram, sving, bromsar och fjädring kommer direkt från superbikehyllan – den har bästa sortens påbrå alltså. 

Chassimässigt handlar det om att den jämfört med RR är sänkt bak med 14 mm, kronornas offset är minskat, gaffelbenen har fått kortare uppstick och att bakhjulet flyttats längre bak i svingen vars infästning flyttats ned något. Det har ökat försprånget med 0,5 mm och hjulbasen med 16 vilket i klarspråk innebär ett lugnare och stadigare beteende. Dessutom är förargeometrin ändrad med högre styre, något framåtflyttade fotpinnar och lägre sadelhöjd.

Motorn har fått ändrade kamprofiler, lägre kompression, mindre insug- och avgas­kanaler samt annan mjukvara vilket sänkt toppeffekten till 160 hästar, vridet på 112 Nm är dock samma. Däremot kommer vrid­momentet tidigare, jämfört med superbiken har den ett övertag på cirka 10 Nm över hela registret upp till max vid 9 250 varv. Även effektregistret ligger före med ett par hästar upp till dryga 9 000 varv innan kurvan planar ut.

 

Jag finner mig snabbt tillrätta bakom styret. Körställningen är mycket upprätt, överblicken god och ergonomin bra. Däremot är styrutslaget klent tilltaget, det är samma som på RR vilket är okej på en ­racehoj men knappast på en gatcykel.

Testhojen är utrustad med den finare ­traction controlen med fyra körlägen – Rain med 136 hk och mild gasrespons samt Road, Dynamic och Dynamic Pro som alla tre har full effekt och direkt gassvar. Den bas­utrustade versionen har det enklare systemet ASC, som inte använder sig av gyron, och endast har de två första körlägena. 

Dessutom är ”min” testhoj utrustad med semiaktiv fjädring, DDC (samma som HP4). Fjädringen går att ställa i tre lägen – Soft, Normal och Hard – men grundinställning och beteende påverkas också av valt körläge. Enkelt förklarat är S 1000 R snäll och mjuk i ena änden av inställningsskalan för att bli elak och hård i den andra. Jag knappar enkelt runt bland de olika inställningarna men fastnar slutligen för Dynamic och Normal som ger en bra balans mellan sport och komfort vilken passar utmärkt för inspirerad körning utmed Mallorcas svindlande bergsvägar.

Motorkaraktären känns igen från S 1000 RR, ljudet likaså, och det skjuter på duktigt när jag öppnar upp spjällen. Vid cirka 7 000 varv finns en skön puckel i vridkurvan som tydligt markerar var det riktigt roliga börjar. Accelerationen är blixtrande upp till runt 220 km/h, därefter lugnar det sig något innan varvstoppet nås på sexan vid 250. 

Utväxlingen är samma som på superbiken men BMW borde gjort sexan till en ordentlig överväxel för att göra den mer gatvänlig. Växellådan som sådan fungerar dock perfekt även om quick shiftern (tillval) är något osofistikerad. Kopplingen är lättdoserad och slirfunktionen bra.

Chassit är mycket stadigt och jag lyckas inte provocera fram något oönskat beteende, trots att jag gasar, bromsar och byter spår på ”fel” ställe eller medvetet siktar på blöta fläckar och grussträngar. 

DDC-systemet fungerar bra i alla avseenden, vilket betyder att jag inte märker av det, och dämpningens karaktär känns väl anpassad till de olika körlägena. 

Vägarna över lag håller god standard men fästet är varierande. Det är gott om en grå typ av asfalt som är märkbart halare än den vanliga svarta, dessutom är det fortfarande blött eller fuktigt på sina ställen, framför allt på norrsidan av berget. Den är dock en förtroendeingivande parhäst som villigt kommunicerar däckens fäste (Pirelli Rosso Corsa). 

När traction controlen griper in gör den det snyggt och diskret, detsamma gäller ABS:en och att bromsarna är super behöver väl knappast nämnas med tanke på arvet. Däremot har BMW fortfarande inte fått till wheelie controlen som bryter in ganska ­abrupt, något vi känner igen från S 1000 RR. 

 

Att S 1000 R skulle vara en bra motorcykel kunde man nästan utgå ifrån på förhand, en prestandamotorcykel baserad på en test­vinnande superbike har bästa möjliga odds. Däremot kunde man inte veta hur den skulle kännas, vilken personlighet den skulle ha. 

Och just på personlighetspunkten hade jag nog önskat att BMW gett den en lite mer ­busig och uppviglande karaktär – en liten ­djävul på axeln alltså. Men den är både ­lättkörd och gruvligt snabb och jag vågar ­påstå att de allra flesta är kvickare runt en svensk bana på S 1000 R än på RR. 

Plus: Tekniken, funktionen, helheten och prestandanivån.
Minus: Klent styrutslag, borde ha en högre sexa. Inte så busig. 

Publicerad i Bike nummer 2 2014
Text: Magnus Wallner
Foto: Daniel Kraus, BMW 

Annons

Annons

Senaste utgåvan

Annonser

%d bloggare gillar detta: