Bild
Nästa artikel

Aprilia RSV4 Factory (2009–)

Begagnad

Aprilia RSV4 hade höga förväntningar att leva upp till när den lanserades som serietillverkad landsvägshoj 2009. Max Biaggi hade visat hur oerhört snabb den var i Superbike-VM och den förstra produktionsmodellen som fick tillägsnamnet Factory var bedrägligt lik tävlingshojen.

När vi testade RSV4 Factory stod det snabbt klart att Aprilia hade tillverkat en bandagshoj av rang. I solosadeln känns den mer snabbstyrd och mindre än konkurrenterna. I verkligheten är Ducati 1198S sex kilo lättare, men ute på banan känns förhålladet omvänt och det beror på att chassit är så oerhört välbalanserat. Vartenda kilo är placerat på rätt ställe och den skillnaden är viktigare än den sammanlagda vikten.
Att Aprilia har lyckats så bra med helheten har säkert med den italienska fabrikens höga ambitionsnivå att göra. Man ville bli världsmästare i Superbike och använde 250-racern RSV250, som Biaggi blev världsmästare med tre gånger, som rättesnöre.
Det förklarar också varför RSV4 Factory kan kännas lite väl extrem ute på landsvägen. Stussen prövas hårt av den stumt stoppade sadeln och handlederna ansätts när föraren inte gör regelbundna stop. Visserligen är det vansinnigt underhållande att köra den här samtidigt starka och lilla motorcykeln längs kurviga landsvägar, men hellre ofta och lite åt gången än tvärt om. Ännu hellre bandagar och allra helst racing.
V4:an på 999,6 kubik är utvecklad för just tävling och har fått lobotomerats en hel del för att kunna leva i  civiliserade sammanhang. Det här märks som en upplevelse av att motorn går magert, inte får tillräckligt med bensin genom de 48 millimeter breda spjällhusen, när föraren prutar med gasen genom knixiga kurvsektioner. Lösningen är att ge ordentligt med gas snarare än att finköra, så länge du inte monterar delar från Akrapovic och Dynojet.
Den som har tänkt använda sin Aprilia för racing uppskattar att chassit är justerbart i avsevärt större omfattning än andra sporthojar. Med speciella ramfästen som tillbehör går motorn att höja och sänka. Även svingarmsinfästningen är höj och sänkbar, och det går att byta fästena för styrlagrena och justera gaffelvinkeln.
Gaffeln från Öhlins är suveränt känslig, precis som monoblockoken från Brembo.
Instrumenteringen har förstås laptimer och, liksom allt annat, underbar italiensk design.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.