Bild
Nästa artikel

Go west

Reportage

400 mil på andra sidan Klippiga Bergen blir en resa som tagen ur ett Lucky Luke-album.

På hans namnskylt står det ”Birdman” och han ber oss att följa med ut på parkeringen.  Genom de generöst tilltagna lokalerna på Grand Prix Motorsports strax söder om Denver passerar vi en svängd trappa till övervåningen och en pilformad skylt med texten ”Ammo” förkunnar att Warhorse Firearms of The Rockies håller till på övervåningen.
I den 35-gradiga skuggan på parkeringen har Birdmans kollegor Joe och Tony rullat fram en Victory Vision och en Indian Chieftain. De två amerikanska motorcyklarna är noga utvalda för vår tio dagar långa resa från Denver till Grand Canyon. Nästan fyrahundra mil längs en rutt som ser ut som ett stort liggande M på ”Southwest”-kartan från Hallwag.

Ett par månader tidigare hemma i Simons kök planerade vi att köra längs den gamla ponnyexpressens rutt i Utah och Nevada. Men Buffalo Bill red genom så extremt isolerade områden att vi hade gått miste om för mycket. Så vi tänkte om. Men att börja i Denver var en bra idé. Colorados största stad är lättillgänglig med flyg från Sverige, ligger precis vid Klippiga bergens fot och på andra sidan den långsmala bergskedjan ligger ett eldorado av öken, kanjoner, röda platåberg, nationalparker och gamla cowboystäder.
När Birdman har ägnat en halvtimme åt att förklara hur bluetooth, AM-radio och vindrutor ställs in frammanar vi våra allra mest vederhäftiga och kompetenta anletsdrag, nickar åt varandra och kör ut från parkeringen och in i trafikflödet på Interstate 70 – ut ur Denver och rakt västerut mot vårt första mål: Glenwood Springs.
 

Vår resa är planerad längs en ganska detaljerad rutt med samtliga övernattningar bokade hemifrån. Och när vi planerade första dagens etapp tänkte vi att tidsomställningen, den långa flygresan och ovanan vid den amerikanska trafiken talade för en relativt kort etapp. Det visade sig vara en bra idé. 25 mil längs den svepande motorvägen blir ett utmärkt sätt acklimatisera oss till den stekande hettan, amerikansk vägskyltning, miles per hour och siluetter av bison.
Glenwood Springs är en gammal kurort belägen i en trång ravin där järnväg, Interstate 70 och Coloradofloden trängs om utrymmet. Vi har reserverat rum på Glennwood Hot Springs med anor från 1888. En lätt hysteriskt trevlig bellboy informerar oss om hotellets anor och förser oss med medlemskort som ger tillträde till morgondagens frukostbuffé. Den serveras vid poolen, som är världens största med konstant 37-gradigt vatten från varma källor. Tretton miljoner liter vatten omsätts varje dygn, får vi veta.
Resan över Klippiga bergen har varit solig men förrädiskt sval och som en aningslös förstagångsresenär till Medelhavet har jag kört hela sträckan i t-shirt. Mina ilsket rödbrända armar blir en lärdom för resten av resan: 50+ solskyddsfaktor på alla kroppsdelar som är exponerade för dagsljus.

Andra dagen ska lära oss ett par nya läxor, vilket vi ännu är glatt okunniga om när vi fortsätter längs Interstate 70 västerut. På kartan ser de 29 milen till Gateway via Grand junction ut som tre mycket avkopplande timmar. Och till att börja med är det verkligen avkopplande. Victory Vision har fyra högtalare, en av de mest bekväma motorcykelsadlar jag någonsin har upplevt och en vindruta som i sitt högsta läge gör att jag kan dricka Dr Pepper och vissla till Nickelback.
Efter en timme genom Roan-platåns fullständigt sterila landskap har varken jag eller Simon sett skymten av en bensinmack. Värmen har en kvalitet som jag aldrig har upplevt förut, det känns som när man lyfter på en motorhuv eller öppnar en ugn. Jag börjar bli trött och yr och min Gatoradeflaska är tom. Så kommer en avfart. Vi kör av den glest trafikerade motorvägen och möts av en ensam skylt som kort och gott förkunnar ”No services”.
Vi kommer överens om att det är en bättre idé att köra ut på motorvägen igen än att ge oss ut på småvägar och leta efter en bensinmack. Två timmar senare har vi till slut tankat på en obemannad mack i ett helt folktomt samhälle där alla hus ser ut som husvagnar utan hjul.

 

Vi har kört till Grand Junction av ett skäl: Rim Rock Drive. Den 34 kilometer långa ­vägen byggdes längs klippkanten genom ­Colorado National Monument under 1930-talet och rankas jämte Going-to-the-sun-road i Montana och Pacific Coast Highway i ­Kalifornien som en av de mest spektakulära i USA. Infarten är belägen en mil nordväst om Grand Junction där vi betalar fem dollar var till en vakt i khakifärgad uniform och Stetsonhatt. Rim Rock Drive gör oss inte besvikna. Asfalten är finkornig som marsipan på en prinsesstårta och från de jämt dragna kurvorna är utsikten som verkliga bilder ur mina gamla Lucky Luke-magasin.
Efter ett par kilometer kör jag in till vägkanten och stannar. Jag ber Simon köra vidare så att jag kan ta ett par bilder av honom i de många hårnålskurvorna nedanför. Han kör iväg och när det har gått fem minuter utan att jag har fått en skymt av honom inser jag att något har gått snett. Jag sätter mig på Victoryn och kör efter. Då dyker han plötsligt upp, kör förbi mig och fortsätter åt fel håll. På en liten parkeringsplats någon kilometer bort kommer jag ikapp honom där han står vid sidan av sin Indian. Jag frågar vad han håller på med men får bara obegripligt tungomålstalande till svar. Senare på kvällen ställer vi diagnosen vätskebrist och är helt överens om att vi har gjort grova underskattningar av de heta ökenvindarnas uttorkande effekter.

Gateway Canyons Resort ligger längs Colorado State Highway 141 drygt åtta mil söder om Grand Junction. Här har grundaren av Discovery Channel, John Hendricks, skapat en semesteranläggning utöver det vanliga. Golfbanor, stall, garage med superbilar, hiking, helikopter, restauranger och ett av USA:s allra bästa bilmuseum. Vi är trötta efter en lång dag och tänder en brasa med fjärrkontrollen på rummet och lyssnar på det suveräna radioprogrammet Cartalk innan vi somnar i sängar stora som Buicks.
På morgonen tar vi en promenad på området och pratar med Peter som förestår ”Driven” som är anläggningens garage med hyrbilar. Om man tecknar ett ”Carbon”-årsmedlemskap för 125.000 kr har man tillgång till bilar som Ford GT, Dodge SRT Viper och Bentley Continental Supersport – och får 20 procent rabatt på varje heldagstariff om 16 500 kronor. Som hittat.

Nästa dag tar vi den fullkomligt suveräna high­way 141 söderut i riktning mot ­Durango. De röda sandstensbergen som kantar 141:an övergår efter några mil i ett storslaget, flackt och grönt landskap som hade kunnat vara östgötaslätten om det inte vore för de spetsiga och snöklädda bergstopparna i horisonten. När vi närmar oss San Juan National Forest börjar det mörkna och jag tycker det verkar vara en bra idé att ta en genväg.
Simon är inte lika övertygad och bilister som med oroade anletsdrag frågar ”Are you okey?” när vi har stannat för att ta några bilder verkar inte göra honom mer hågad. Men med tillräckligt trovärdiga förespeglingar om tidigare ankomst får jag honom med mig in på en lättkörd grusväg med beteckningen ”630”. Den ser ut som en utmärkt genväg till Millon Dollar Highway på andra sidan 4 000 meter höga Lookout Peak.
Vi passerar bosättningen Ophir med 113 invånare, kör in i skogen på en mindre grusväg och stannar där forsande smältvatten plötsligt har skapt en djup fåra över vägen. Inre bilder av två 400-kilosmotorcyklar liggande på sina sidor i det strömmande vattnet får oss att mödosamt vända och köra tillbaks till 145:an.
I Durango är vardagsklädseln för män cowboyboots, Wranglerjeans, mönstrad långärmad skjorta och cowboyhatt. I den stora frukostmatsalen på The Stater Hotel äter vi fattiga riddare, äggröra och dricker ljusbrunt kaffe. Ett par i 70-årsåldern vid bordet intill pratar med sin bordsgranne om hans kroniska sjukdom. Flera sällskap där alla bär cowboyhatt planerar dagens aktiviteter. På väg genom hotellet stannar vi till vid ett stort rum där det råder febril aktivitet. Det är Zane Grey´s West Society som förbereder årskongress, berättar Terry Bollinger som är ordförande. Kommer vi från Sverige? Känner vi till Zane Grey? Inte? Vi får varsin välbevarad bok. Min heter ”30 000 on the hoof” och (tar jag reda på senare) tillhör inte de elva titlar som översattes till svenska mellan 1923 och 1979.
The Strater Hotel öppnade 1887 och är en institution i den ganska småskaliga staden Durango (16 900 invånare). Hotellet har en saloon där The Blue Moon Ramblers spelar banjo, fiol och gitarr på söndagar och vi får oss till livs en särdeles stämningsfull kväll.  Donny Johnson låter magiskt likt Willie Nelson när han sjunger ”You are always on my mind”.
 

Vi ska vidare, västerut över gränsen till Utah och frilufts-meckat Moab. Kraftiga kastvindar gör att framhjulet vandrar fram och tillbaka över Road G sydväst om Cortez. Det är fruktansvärt varmt, men luften är full av finkornig sand som gör att vi i alla fall slipper bländande sol. När vi tankar och köper dricka i Blandning är expediten och de flesta på macken indianer. En trave Navajo Times – ”Newspaper of the Navajo people” – flankeras av skylt med priset en dollar.
I Moab tar vi in på Moab Under Canvas, vilket innebär att vi sover i ett stort och mycket bekvämt tält. Bäddade sängar, dusch, toalett och en liten veranda med utsikt mot Arches National Park. Både jag och Simon somnar och sover som stockar under tygtaket. Själv vaknar jag till vid femtiden när de första solstrålarna når tältduken. Det är alldeles tyst. Jag möter det mjuka ljuset med kisande ögon genom det nätförsedda fönstret och somnar om. Efter en dag i Arches National Park kör vi vidare västerut mot en annan liten stad med ett annorlunda namn: Kanab.
 

Stort urval av muffins med in­torkade färgglada frukostflingor.

Kanab är en av få urbaniseringar som ligger någorlunda nära Grand Canyon. Men även två andra och möjligen ännu mer sevärda nationalparker finns i närheten: Bryce och Zion. Vi bor bekvämt på Victorian Inn i den lilla (4400 invånare) stadens ena ände och befinner oss nu i den västligaste änden av vår rutts liggande M. Vi trivs i Kanab. Det är vänligt, amerikanskt och genuint. En kväll när vi kommer tillbaks från Grand Canyon ser vi hur en cowboy tränar rodeo i skenet från dygnets allra sista solstrålar. Vi stannar till och ser en kort stund på när han hanterar sin lasso från hästryggen innan det blir helt mörkt.
Nästa morgon har Jeff, som arbetar som reseguide i trakten och som Simon träffade på den lokala Chevron-bensinmacken, lagt en handritad karta på Simons Indian. Själv var jag tvungen att hinna med ett plan och köra rakaste vägen tillbaks till Denver, men Simon hade mer tid och berättade att kartan från Jeff ledde till resans höjdpunkt. Men det är en annan historia. 
 

Tursamt! Vi klarade oss med en varning längs ­Million Dollar Highway.
Stora delar av USA är mycket glesbefolkade. Räkna med att du behöver kunna reda dig själv när du packar.
Vad är Västern?

The Western USA, American West, The Wild West eller kort och gott The West är den västligaste tredjedelen av USA. Naturen består av platåer, slätter, öknar och skogstäckta berg. Många välkända naturreservat ligger i den amerikanska västern: Grand Canyon, Monument Valley, Zion, Yosemite, Glacier och Yellowstone.

Hur kommer jag dit?
Denver är en utmärkt plats att utgå ifrån. Från Arlanda kan man flyga dit via New York eller Chicago och priset varierar mellan 5 500 och 8 500 kronor beroende på datum och hur lång tid resan tar. Ju snabbare resa, desto dyrare.

Var ska jag bo?
Enkelrum för drygt 400 kronor natten finns på enkla motel längs alla vägar. De statliga nationalparkerna har mycket välutrustade campingplatser där det kostar drygt 100 kronor per natt att slå upp ett tält. Några boenden som verkligen ger minnesvärda upplevelser är The Strater Hotel i Durango, Moab Under Canvas och Gateway Canyons Resort.

Vad kostar det att hyra motorcykel?
En Harley-Davidson, Indian eller ­Victory med plats för packning kostar ungefär 1200 kronor per dygn. Europeiska märken kostar lite mer. Mindre hojar  lite mindre.

Något annat jag ska tänka på?
Du behöver inget visum till USA om du ska stanna kortare än 90 dagar. Däremot måste du ha ett inresetillstånd som du får genom att fylla i en ESTA-ansökan – googla ”ESTA approval”. VISA-kort fungerar mycket bra att betala med, men bara om man trycker ”credit” innan pin-koden, även om det inte är ett kreditkort.
 

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.