Hojar jag vill ha. Del två. Som jag trodde.

Ja, jag erkänner. Jag är svag för små motorcyklar med låg effekt och taskig väghållning. Det har en charm jag har svårt att stå emot.

Däremot får det inte vara rent dåliga konstruktioner, då tappar jag snart lusten.

En gång i tiden hade jag en Yamaha RD125 DX. Jag har faktiskt haft två totalt, när jag tänker efter. Den första jag köpte såldes i Vallentuna 1986. Den var svart och den hade Allspeed-rör på. Den lät så rejsigt tyckte jag. Än idag kan jag men någorlunda rättvisa härma dess avgasljud. "Prickeprickiprickprickprickepricketteprickprickprick."

Killen som sålde den hade polerat sadeln med vinylglans och jag som olindrigt körsugen tonåring föll såklart för en hoj som man åkte bakåt på sadeln vid acceleration. Visst, trimrören och förgasarinställningen gjorde sitt till att den verkligen gick fortare. Åtminstone än en original RD125.

Att hojen sedan varken lämnade någon annan bakom eller vad sådär sadelhal så värst länge spelade ingen roll. Jag hade en RD125DX! Jag vill faktiskt ha en igen, vet du någon som har en till salu så är jag idel öra.

Jag minns också att den RD:n hade kompressorhorn som överröstade allt. Mycket viktigt för en överläppsfjunig motorcyklist.

Den andra RD125DX:en jag hade införskaffades strax norr om Uppsala. Den var aningen slöare än min första RD, men vad gjorde det när åldern på föraren var närmare 35. Jag jobbade då hos Tolle i Bromma. Tolle som utöver att han ostridbart är världens framgaffelkonung räddat choppersverige ifrån lagar om max 45° gaffelvinkel också är en rasande trevlig människa hade då en butik för just choppergafflar. Där stod min lilla Yamaha RD125DX bredvid imponerande aphängare och stöddiga bråkmakarharleys. Det var lätt humoristiskt att se på när personalen skulle hem. Tolle gick igenom proceduren att starta en överkompad Big Twin.

Ut med kicken, på med tändning och soppakran, en hand på insuget, kicka runt en varv, bort med handen och upp med kroppstyngden och skicka runt den där nära två liter stora harleyn för att blott få runt motorn med ett "Fu-pu-TAPU-ta-schu-si-schu-si". Det är nämligen precis så en Harley som inte går igång på första kicken låter. Det är bara att fråga någon som har en Harley.

När väl Harleyn startat så lyfter jag min RD vars sidstöd automatiskt far upp och lägger i ettan. Därefter vrids tändningen på och jag håller in kopplingen, rullar hojen bakåt mellan mina ben och ger den skjuts frammåt och i den rörelsen så dumpar jag till kort med kopplingen och den lilla RD:n puttrar med en uppvarvning igång. Av det knattret hörs inte ett smack bredvid H-D:n. Blott ristningar i händerna och ystra rörelser i varvräknarehuset låter meddela att det nu bara är att åka hem. Det gjorde jag. När jag tänker efter så kan jag nog dra mig till minnes att jag kunde höra Tolles Harley hela hans väg hem.

Det är skillnad på hojar och hojar.