Bild
Nästa artikel

Nostalgisöndag: Rossis M1 2005

Söndagsnostalgi

Mat Oxley kör Valentino Rossis YZR-M1 och upptäcker att den faktiskt är riktigt snabb. Även om toppfarten är elva knyck under motståndarnas...

Varje söndag presenterar vi en artikel från förr, den här gången minns vi när vår MotoGP-expert Mat Oxley provkörde Rossis Yamaha. I varje nummer av Bike kan du läsa senaste nytt från MotoGP med Mat Oxley. 

 

Man ska inte tro på det som syns i TV. Hela förra sommaren satt jag och såg Valentino Rossi utföra underverk med sin Gauloises Fortune Yamaha M1 och att han fick det hela att se elegant och snyggt ut. Men den virvlande malström som är Moto-GP är en helt annan sak. Det kanske är mjukt och elegant hemma i fåtöljen, men våldsamt och mycket högljutt i verkligheten. Att köra ett par varv på Valencias GP-bana med Rossis motorcykel är som att bli inkastad i tvättmaskinen och centrifugerad i fem minuter. Allt händer så snabbt at man knappt hinner tänka på var man är. Man jobbar med att komma in i nästa kurva medan huvudet fortfarande är fullt upptaget med den förra.

Men är det kul? Ja, liksom. Kanske. Det är inte lätt att ha kul när man ständigt blir besviken på sig själv - bromsar för tidigt, ger gas för sent, kanske bara utnyttjar femtio procent av kapaciteten hos den fantastiska motorcykeln. Den underhållning man kan hitta är att bli tillplattad av g-krafterna när kolfiberbromsarna biter eller de 240 hästkrafterna sparkar loss. Efter ett par varv värker mina handleder, jag är genomvåt av svett och min hjärna ligger i strimlor. Och min bästa varvtid (och det här gör ont) är 13 sekunder långsammare än vad Rossi noterade för sin seger dagen innan på samma bana.

M1 är imponerande. För en vanlig, dödlig motorcyklist blir 240 hästkrafter en våldsam upplevelse. Men det är en mycket speciell form av våldsamhet; det är en knockout i silkeshandskar. M1-motorn har oregelbunden tändföljd (en growler, för att skilja den från screamern från föregående säsong) men är lika snäll i effektutvecklingen som en gatmotor, med lineär effektkurva. Den är säkert mer lättkontrollerad än screamern. What you see, is what you get! Och screamern är elak och ruggig, growlern lugn och vänlig, men bara tills man kommer ut på rakan och öppnar gasen på riktigt för första gången. Då börjar vansinnet. Tvåhundra och fyrtio hästkrafter sugs loss utmed rakan som en kula ur en gevärsmynning och det enda som existerar är en blinkande röd lampa som säger att det är dags att växla vid 14 500 varv. Och M1 är inte den snabbaste maskinen i startfältet, inte på långa vägar. Dagen innan låg Rossi platt på tanken för att vara före alla Honda in i nästa kurva men trots det var det 13 maskiner som noterade högre toppfart under tävlingen. Där han kom upp i 312 nuddade de snabbaste Honda och Ducati 321 km/h. Fast jag upplevde inte Yamahan som effektsvag.

 

Jag måste dessutom erkänna att jag aldrig fick uppleva hur maskinens traction control trädde i funktion. Undrar varför, egentligen... Däremot kändes tydligt hur slirkopplingen hjälpte till att lugna ner situationen i ingången till kurvorna och fick hjulet att hålla sig i spår. Jag pressade inte, men kände hur spelet i kopplingsgreppet ändrades varje gång slirkopplingen tryckte isär lamellerna.

Anti-wheelie systemet var ett annat välkommet hjälpmedel. Det håller nere framhjulet under full acceleration. När jag körde Honda RC211V i Valencia för två år sedan var det svårt att hålla framhjulet ens i närheten av asfalten över hela start och målrakan. Yamaha lyfter framhjulet, men det far inte upp och träffar en rakt in ansiktet. Teknikerna har arbetat extra mycket med elektroniken till motorn för att dämpa effekten vid vissa varvtal på vissa växlar. De ställde även in fjädringen mjukare så att bakdelen suger upp viktförskjutningen och framdelen inte kvickt studsar upp från asfalten.

In i kurvor faller M1 på sidan lika snabbt som en 125:a, mycket snabbare än Hondas RCV. Men den har inte samma centrering av vikten som Hondan, som känns mycket kompakt och lätthanterlig. För en amatör känns Rossis Yamaha mycket nervösare, nästan farlig, men en förare som Rossi kan använda den nervositeten till sin fördel och dyka in under en Honda eller en Ducati ungefär precis när han vill. Den snabba styrningen beror på en kombination av en aggressiv styrgeometri, en oväntat hög tyngdpunkt och kortaste hjulbasen i startfältet. Rossis mannar har faktiskt höjt motorcykeln 20 millimeter för att göra styrningen ännu snabbare och därefter förlängt hjulbasen för att behålla balansen i chassit.

Flinkheten har alltid varit M1:s starkaste kort men det är bara Rossi som kunnat utnyttja den framgångsrikt. Och han har kunnat vinna mot killar som har motorcyklar som är snabbare än hans. Jag kan bara vingla omkring på den och beundra Rossi på avstånd.

 

Publicerad i Bike nummer 5 2005.
Text: Mat Oxley
Foto: Gold & Goose, FM Images

Kommentarer

#2
2013-05-21 09:34

Det är inte bara ett minne, saker VAR roligare för några år sedan.
Nu är vi inne i källa på det tack-eran eller och vem ska bekosta det-eran.

Hoppas vi kommer till spotta i näven-eran snart.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.