The mountain race starts on the beach and continues up the riverbed. We start 10 competitors at the time. My tactics is to take it easy, stay on the bike, and to take my time to find the best line so I won´t waste energy on falling over.

BANG! 10 riders takes off… Im the last one... But 8 out of  the 10 starters takes the wrong turn at the river bed and I suddenly end up to be one of the first riders!

A few miles up the rideble riverbed it changed into a impossable riverbed. The riders started to be creative and to find rideble route. Someone founds it easier to carry the bikes 2.5 meter up a stone wall than to ride around it. Everybody else choose to follow…. Some local heroes was there to help us with their manpower and ropes. Everybody helped out to get the bikes up.

The slippery sections of  “hell” on the way up the riverbed ended up with "The Wall" a "wall" of gravel and sand. Steep as hell with tons audience.

It’s a amazing feeling when Im in the middle of  a race, together with the best dudes in the world and I really don’t have anyting to do there…when I enter the wall I can hear  hundreds of people screaming my name! I'm terrified! And I follow my friends Michales advice, JUST HIT IT FULL ON! Im scared and my heart is pounding like crazy! Im met by a huge cheering when I reach the top of the wall.

It starts to rain. It becomes very slippery. Several technical, steep, rocky sections that require participants to help each other. We push, drag, sweat, we swear. To be abel to continue we just have to help eachother, otherwise we would be stuck.

Checkpoint 6 will give you a bronze medal, Checkpoint 11 a silver medal and if you reach the top of the mountain within 8 hours you´ll get the gold medal.

I travveled to Turkey with no expectations… I had no idea what I have gotten myself into.  Apparently there are some racing genes in this body and when the races began, there was no other alternative then to go “ALL IN”. My new goal was to reach the bronze medal.

The battery on my 450cc  is empty and it wont charge between the short troubble rocks that Im trying to beat.

The chain brakes and the bike is boiling over and over again.
Im about 300 meters before checkpoint 5 and the clutch brakes down. There is no other alternative but to leave the bike in the mountains and start walking towards the closest exit.

In a way I am relieved ... My body is totally beat and I still have some energy to go to the Sea to Sky party ;)

Im flying back to Norway tomorrow and I have no idea how my bike will get out of the forest! Thank you KTM guys... and sorry!

Totally 87 competitors, 2 girls. I ended up on 68^th place. Hell yeah!

Chek it out:

 http://www.youtube.com/watch?v=KbCVB-rGlUE
 

Beach race:

We parked our bikes on a straight line by the beach. All competitors waited 2o meters away from the bike, when we heard the START sound we ran to our bikes, started and took off.

 The entire course is in various forms of sand.

15 minutes + 2 laps and a goofy crash later, I get my results, number 44 of about 100 starters. Im pretty damn happy about that result, beeing one out of two girl.

Mountain race:

We start one by one, 30 seconds apart. The track is 39km long with 13 checkpoints.

The first part of the race goes through a concrete trench in the middle of Kemer.

Im at checkpoint 3, I am very tierd. I stopped several times to rest and to cool down.

Checkpoint 4 – I feel ok. I stop a lot, I drink, I eat chocolate, nuts, I drink more water, I get into the shade, I take off the helmet to get rid of the heat. I  find a scorpion. I drink more water.
Im on my way to checkpoint 5.

After several crashes and heavy passages, there is nothing left to me…. I'm in the middle of the woods, exhausted, my body is boiling…

I stop every 10 meters to breathe, drink, cry and to cool down. I am totally exhausted and I´m afraid that I will not get out of the forest befor my body shuts down from the heat.
It´s a steep downhill with rolling stones, I walk the bike with the engine switched off in first gear and brakes with the clutch. This is not fun anymore.
After a few hundred meters, I see the white flag, which means Im close to the next checkpoint.
As I reached the checkpoint 5 I have reached the rock bottom. A organistation doctor puts me in the shade, gives me cold water and looks after me.

Tears are falling from my chin, my body shaking.

Slowely I ride back to the paddock, the wind in my face makes me cool down but afraid to to faint from exhaustion and heat stroke. My head spins and I ride in walking speed afraid to get hurt from the crash if I faint.
I reach the paddock and the KTM team is taking such good care of me. They take my bike, put a chair under my boutt and give me a ice cold Red Bull. I stay In that chair for at least one hour…

My body is beat and bruced.

It´s time to hit the sack, “Mountain race” is tomorrow.
 
Lisa =)

Friday

Today I visited "The Paddock". That's where all participants have their service people, their big tent and all their motorcycles. It´s a large fenced parking in the center of Kemer.

Chris Birch is getting interviewd by media, Andreas Lettenbichler are sleeping on the back of a pickup and photographers are taking his pictures…

The youngest participant is not sponsored by scotch whiskey, Johnny Walker is his real name. Graham Jarvis and some other enduro pros are circulating in the paddock like moviestars, hounded by photographers and groupies.
A service guy at KTM shows me my racing bike. A KTM 450 in a pretty beat up condition. A bike that is about 30 kilograms more hevay that Im used to.

My friend Michael and I meet to try out my race bike. Whatever obsiticles I meet Michael gives me the same instructions "This shit is easy easy, just hit the gas full on, common FULL ON".

My starting numer is “33” and Im scared to death… what the hell have I gotten myself into!?

Night!

lVarying terrain with lots of options makes Kemer, Turkey a enduro paradise for all levels.

For the paseed two days I have been asking local people in the area where I can find the start of Sea to sky. Im hoping to get a sneak peek of the tracks to ease my nervousity. Maybe I can understand what kind of troubble I have got myself into.

I decide to rent a motorcycle and take up the chase to find the startline myself.

The guy who works with the speedboat that pulls up small parachutes on the beach probably know where I can find a motorcycle wich is suitible for my mission.
-Sure, I'll take you there.
- Ehhh ... okay.
We sizzles away on his four-wheeled Yamaha into a small shop further in the country. The workshop is small and dirty and it´s ran by a local Turkish guy.

There is a German guy is in the shop and he tells met that he will be racing in the competition. We decide to meet up later to check out the area.

It costs 60 euros / day to rent an enduro motorcycle in Kemer.

The rental place takes my  passport and they are suppose to  take a copy of my driverlicense. If you have one. If not, then that's ok too….

The heat in Turkey is brutal, especially when it's 30 degrees celcius and I wear motocross equipment. It makes me quite dizzy and exhausted. I have a icecold Nestle Icetea and I slam it! Its suprising how much Icetea you can drink before you realise its beer…. I was a  bit drunk when I followed the German dude up the hills of Kemer.
 
I rented a Kawasaki, a motorcykle that deserves the title “moped” more then motorcykle.

Anyway, I can not blame the moped when the terrain gets too steep and I cant get any further.
The german Dude explains to me that it is common to help each other during an enduro race and I get a little bit of hope that I actually will be able to make it more than 500 meters… if somebody wants to help me that is…

Sea to Sky has three parts. The "beach race", the "forest race" and the "Mountain race".

It's two days left until the start.
It costs 60 euros to attend the race, the price includes insurance, fuel and water to drink at the track. Accommodation costs between 40-60 euros / night including breakfast, dinner, lunch, and free bar.

Gotta go… It´s time to paint my nails in 4 different shades of pink.

Lisa ;)

Sea to Sky

The smile on Martin “Frein” Freinademets face gets beigger and bigger the more pain he can caus the competitors.
Martin is the guy behind Romaniacs wich is rated as one of the world's toughest enduro rallys. This year, Martin organizes “Sea to Sky”.

Martin has been sponsored by Red Bull for more then 10 years, he started as a snowboard pro and continued later into the enduro world. His track record scare most opponents.
It does however, not mine…. I have slipped on a banana skin into Turkey, rather than ending up in Kemer due to impressive results.

Martin called me a month ago and offered me a job in Turkey. He needed somebody to work towards Scandinavian press and get media coverage of Sea to Sky in Scandinavia.
 A dream job for me who loves to ride bikes and just experienced a summer in Norway with 285% more rain than normal.
But first I have to get a contract with a Scandinavian motorcycle magazine to ensure that Sea to Sky get their attention in Scandinavia. I choose to contact the best magasine first, “Bike”

Bike like the concept, but unfortunately it's not as exciting to write about an event in Turkey if there is no Scandinavian participants.
Huxflux and an hour later I'm on the starting list and agreement with the magazine and Red Bull is signed. Im off to Turkey!

So right now I´m sitting by the pool, at a five star hotel, with my all-inclusive bracelets, looking up at the finish line of the Sea to Sky.

Martin estimated that 30% of the riders will reach the top.
I am one of the 70% and the only participant without balls of steel.

Check out theteaser: http://www.youtube.com/watch?v=YEcKYf2p8cg
For moreinformation, go here:

http://www.redbullromaniacs.com/red-bull-sea-to-sky/general-info/

Lisa

Tomorrow Im off to Turkey to participate in the Sea to Sky enduro race. Right now Im fully focused on packing my bag…. Camelback, Headlamp, waterproof bag for my cell phone, competition license and insurance documents. The insurance documents says "Unlimited medical expence," right on, that feels sweet!

Red Bull Sea to Sky is a extreme enduro race in Kemer, Turkey on October 7th to 9th 2011.

The start is at the beach and finish line is 2300 meters higher up on top of a mountain.

Check out the video: http://vimeo.com/29590900
 
So long!
 
Lisa:)

Version:1.0 StartHTML:0000000193 EndHTML:0000006715 StartFragment:0000002607 EndFragment:0000006679 SourceURL:file://localhost/Users/lisanordlind/Desktop/Sea%20To%20Sky/SeatoskyBLOGG.doc

Starten gick på stranden, upp längst den torra floden. Vi startade 10 åt gången och jag körde min vanliga taktik. Ta det lugnt, stanna på cykeln, vält inte, se efter bästa vägen. Det gjorde inte de andra startande för 8 av 10 fortsatte förbi floden och körde rakt fram på stranden. Kanske lite dåligt markerad bana, men en fördel för mig som plötsligt låg längst fram eftersom jag körde rätt väg.

Några kilometer med framkomlig flodbädd  förändrades till oframkomlig flod och nu börjar deltagarna att bli kreativa för att finna den enklaste vägen. Någon tyckte att det var enklast att lyfta upp cyklarna för en 2,5 meter stenvägg än att släpa dem runt. Några lokala hjältar hade hittat dit med rep som vi fäste i framhjulet för att dra i. I början av väggen lades en trälogg för att få upp framhjulet. 4-5 personer och 10 minuter senare så var 1 cykel uppe… och så fortsatte det. Alla hjälpte till.

Hala, tekniska helveten på vägen upp längst floden avslutades med ”the wall” en ”vägg” av grus och sand. Brant som tusan med massor publik. Man blir tokigt peppad när det står hundratals människor och skriker ens namn! Jag är livrädd men följer rådet att gasa järnet. Med hjärtat i halsgropen når jag toppen och blir mött av ett jubel.

Det börjar regna. Det blir halt. Flera tekniska, branta, steniga partier som kräver att deltagarna hjälper varandra. Vi putter, drar, släpar, svettas. Det är ett måste att samarbeta och hjälpa varandra.

Om man når checkpoint 6 så får man bronsmedalj, når man 11 så får man silver och når man toppen av fjället så får man guld. Maxtid 8h.

Innan jag reste till Turkiet så hade jag inget direkt mål… Jag hade heller ingen aning om vad jag gett mig in i. Men tydligen finnes det tävlingsgener i denna kropp och sen tävlingarna började igår har det inte funnits något annat alternativ än att ge absolut ALLT.

Mitt mål blev att nå bronsmedaljen.

Batteriet är tomt på cykeln och det hinner inte laddas av de korta körningarna mellan stenarna. Kopplingen börjara slira, kedjan hoppar av 2 ggr, cykeln kokar, om och om igen.

Runt 300 meter innan checkpoint 5 går kopplingen sönder på cykeln och det finns ingen annan utväg än att lämna cykeln i skogen och börja gå.

På ett sätt är jag lättad… Huvudet hade klarat mer, men kroppen är helt matt.

Imorgon bitti flyger jag hem till Norge och hur min cykel tar sig ut ifrån skogen vet jag inte.

Kolla:

http://www.youtube.com/watch?v=KbCVB-rGlUE

Nu blir det mat och party party!

Hela banan är i sand i olika former. För att komma ner ifrån en betongplatå så måste man hoppa lite och landa i sandig nerförsbacke. Jag är rädd för att fega och landa på framhjulet och göra en frammåtflipp. Så jag gasar, men på tok för mycket. Cykeln skjuter ut ifrån platån med framhjulet upp i himmelen och jag ramlar raklång på ryggen.

15 minuter senare + 2 varv får jag mitt resultat, plats 44 av Ca 100 startande. Hell yeah!

Vidare till nästa start och ”Forest race”. Vi startar en och en med 30 sekunders mellanrum. Banan är 39km lång med 13st checkpoints.

Den första biten av tävlingen går igenom ett cement dike mitt i Kemer, så blir det stig, skog och det börjar bli kuperat.

Vid checkpoint 3 är jag helt slut. Jag har stannat flera gånger för att vila och för att sänka temperaturen. Jag bestämmer mig för att ge mig så jag blir stående en stund å pratar med personalen… Energien kommer tillbaka. Jag kör vidare.

Checkpoint 4 – känns ok. Stoppar mycket, dricka, snickers, nötter, mer vatten, skugga, ta av hjälmen för å bli av med värme. Ser en skorpion. Mer vatten.

Kör vidare mot checkpoint 5. Efter flera fall och tunga passager finns det ingenting kvar att hämta. Jag är mitt ute i skogen, totalt utmattad, värmen äter upp mig inifrån.

Jag stoppar vart 10 meter för att andas, dricka, kylas ner, gråta. Jag klarar inte mer och blir rädd för att jag inte ska ta mig ur skogen.

Det är brant nerför med rullande stenar, jag leder cykeln med avstängd motor i första växeln och bromsar med kopplingen. Det är inte kul längre.

Efter några hundra meter ser jag den vita flaggan som betyder att det snart kommer en ny checkpoint. Nummer 5.  Vilar länge.

Botten är nådd. Tårarna rinner, kroppen skakar. Av rädsla för att svimma av utmattning / värmeslag så kör jag i gå hastighet tillbaka till paddocken. Det snurrar.

I paddocken blir jag mött av service folket till KTM teamet. De tar min cykel, sätter en stol under rumpan och en iskall Red Bull i min hand. Där blir jag sittande.. säkert en timme.

Imorgon är det ”mountain race”.

Nu mat.

Lisa =)

Idag besökte jag ”the paddock”. Det är där alla deltagare har sina service människor, sina stora tält och alla sina motorcyklar. Det är en stor inhägnad parkering mitt i centrum som vaktas av poliser och väktare.Under KTM´s tält står Chris Birch och blir intervjuvad av några media snubbar. På ett bilflak ligger Andreas Lettenbichler och vilar medans fotograferna tippar på tå omkring flaket och tar bilder av honom.  Den yngsta deltagaren är inte sponsrad av scotch whiskey, Johnny Walker är hans riktiga namn. Graham Jarvis och några andra enduroproffs cirkulerar i paddocken som filmstjärnor förföljda av fotografer och groupies.

Servicekillen hos KTM visar mig min tävlingscykel. En KTM 450 i slitet skick.

Fotografen Michael och jag möts för att ta en titt på den första delen av söndagens tävlings spår, "mountain race". Det är den breda älven som består av torkad lera med runda stenar i olika storlekar.

Ett betongsteg uppåt på ca 50 cm kastar både mig och cykeln i backen. 450cc är allt för stort och tungt.

Stenarna blir större, älven blir djupare. Det är eftermiddag och något svalare, men värmen ställer ändå till med problem.

Michael ger mig instruktioner, oftast  säger han att det är ”easy easy, just hit the gas full on”.

Mitt startnummer är 33 och imorgon kl 10.00 startar den första delen av 3 med ett ”beach race” följt av ”the forest race”. Morgondagens tävlingar är för att avgöra i vilken ordning som vi får starta på söndagens mountain race..

Se bilder och information på Sea to Sky facebook sida:

http://www.facebook.com/media/set/?set=a.10150311443562032.337482.542277031&type=1&notif_t=photo_album_comment#!/RedBullSeatoSky

God natt!

Idag besökte jag ”the paddock”. Det är där alla deltagare har sina service människor, sina stora tält och alla sina motorcyklar. Det är en stor inhägnad parkering mitt i centrum som vaktas av poliser och väktare.Under KTM´s tält står Chris Birch och blir intervjuvad av några media snubbar. På ett bilflak ligger Andreas Lettenbichler och vilar medans fotograferna tippar på tå omkring flaket och tar bilder av honom.  Den yngsta deltagaren är inte sponsrad av scotch whiskey, Johnny Walker är hans riktiga namn. Graham Jarvis och några andra enduroproffs cirkulerar i paddocken som filmstjärnor förföljda av fotografer och groupies.

Servicekillen hos KTM visar mig min tävlingscykel. En KTM 450 i slitet skick.

Fotografen Michael och jag möts för att ta en titt på den första delen av söndagens tävlings spår, "mountain race". Det är den breda älven som består av torkad lera med runda stenar i olika storlekar.

Ett betongsteg uppåt på ca 50 cm kastar både mig och cykeln i backen. 450cc är allt för stort och tungt.

Stenarna blir större, älven blir djupare. Det är eftermiddag och något svalare, men värmen ställer ändå till med problem.

Michael ger mig instruktioner, oftast  säger han att det är ”easy easy, just hit the gas full on”.

Mitt startnummer är 33 och imorgon kl 10.00 startar den första delen av 3 med ett ”beach race” följt av ”the forest race”. Morgondagens tävlingar är för att avgöra i vilken ordning som vi får starta på söndagens mountain race..

Se bilder och information på Sea to Sky facebook sida:

http://www.facebook.com/media/set/?set=a.10150311443562032.337482.542277031&type=1&notif_t=photo_album_comment#!/RedBullSeatoSky

God natt!