Förudmjukelsen är total

Gör en rätt okej start i Ränneslättsloppet, ligger med bra, kör om polaren, dras upp i tempo, gör en liten vurpa och blir omkörd men kan snabbt bita tillbaka. Helt okej första två varven, fantastisk bana, kul körning och hojen går som en dröm. Berget är ju inte speciellt svårt, men får man folk framför som stannar så blir det lätt kaos. Ja, jag gjorde en vurpa där... Men det gick riktigt bra. Bra flyt. Okej tempo för att vara mig. 

Sedan går det åt helvete. Hojen börjar gå dåligt på låga varv, som om den inte riktigt får soppa, jag laddar på uppför det nydragna partiet (visst var det suveränt fint!?) och på toppen så dör hojhelvetet som jag numera benämner den. Kickar mig blå men den är död. Kontrollerar att den får soppa och blir stående en kvart innan jag rullar nerför backen och tänker bryta. Lägger i tvåan och ta mig fan, den startar igen. Men den går dåligt, laddar på i stalpen mot mål och tänker att den kanske håller fjärde varvet också... Sedan dör den 200 meter från mål. Får putta den över linjen och kickar mig sedan blå igen. Tvärdöd. Så jag bryter. Ridå.

Gissa om hojen är billig just nu?

Nu kommer jag att få höra smädelser fyra timmar hem till Stockholm eftersom polaren vann.  Och det är bara att tugga i sig. Förudmjukelsen är total.

Troligtvis måste jag byta nålventilen i förgasaren, uppenbarligen räckte det inte med rengöringen. Även om jag kommer hävda bättre varvtider mot polaren så är det ju liksom slutsnackat. Jag bröt. Han vann.