Bild
Nästa artikel

Halvtid i årets projekt

Endurobloggen
Det är alltid klokt att stanna upp och fundera lite över hur det är med projektet egentligen. Enduro SM för gubbar. Är det kul? Utvecklande? Eller bara stressande? 

Det är fem tävlingar gjorda av årets nio deltävlingar. Micke Persson leder Enduro SM men Albin Elowson verkar ju ha fått fart och ordning på prylarna efter att han chockade depån i Östhammar och dök upp med sin gamla Husqvarna igen – så honom ska man inte räkna bort. Det är som sagt fyra tävlingar kvar…
Mitt eget projekt att försöka mig på att köra VRM är både superkul men samtidigt knäckande för egot. Jag älskar att tävla och att köra Enduro typ 1 är skön tävlingsform. Banorna är suveränt bra. Transporterna håller hög klass. Stämningen i depån är kanon. Det är tävling på riktigt och som amatör är det läckert att köra samma banor som eliten. Att det dessutom är dubbeltävlingar tycker jag är perfekt. Det blir litet av en roadtrip; lasta hojarna, dra iväg över helgen och bara koncentrera sig på att köra. En välbehövlig paus från blöjbyte och barnvagnsrally för en lattefarsa.
Men givetvis är det också knäckande. Att kliva upp från lokala cupen till det här är tufft vad det gäller konkurrens. Här kan alla köra fort. Och de i toppen kör bisarrt fort. Men jag tänker att det också – förhoppningsvis – kan öka min egen fart på sikt. För det är tydligt att min målsättning om att ta en poäng i allra högsta grad är på sikt. Det här är ett flerårsprojekt…

Resultatmässigt landar jag alldeles för långt bak, behöver gasa ganska exakt 8% mer på alla ställen för att vara i nivå med poängplats. Men varje race blir ändå ett race där det finns placeringar att ta. 
Jag jämför mig med polaren Stefan Söderberg, och med Robert Stein som jag hjälpte på Novemberkåsan 2016 och sedan är det ju kamp mot min kompis Göran Segerlund (som dock hittills alltid slagit mig) och Patrik Oja som också kör Sherco. De vet så klart inte om det men jag jämför alltid mina tider mot deras. Vi brukar sluta kring 30:e plats.
Sedan gäller det väl bara att träna mer så att man bli lika snabb som världsstjärnorna Mattias Särnholm, Fredrik Tegman och Guy Utter, som allihop brukar landa kring 15:e plats – vilket också är sista poängplats. Att sikta mot Robert Forsells och Linus Broaars tider i toppen känns inte riktigt relevant. Det känns som om en spelare i Korpen skulle sika mot Champions League. 
Men som sagt, det här med tiderna får man se på lite sikt. Tävlingarna är grymt roliga och välarrangerade. Att jag inte är snabbare är väl inget att grina över, bara att försöka träna mer och smartare. 

När det gäller träning så har jag tränat bättre i år vad det gäller enduro, men på bekostnad av de där utflyktsturerna. Ett tag kändes som om det blev mycket träning och för litet lek. Men den balansen är som tur är ganska lätt att rätta till. Fördelen med ett mål som VRM är att i alla fall jag skärper till mig, jag utvecklas mer och tycker att jag lärt mig en del. 

Det är fyra tävlingar kvar. Tyvärr sabbade jag ju knäet så om jag kommer till start i Östersund får jag se, sedan lär jag också missa deltävlingen i Laxå på grund av bröllop. Och efter det är det bara Linköping kvar… Men, men, det är som det är med den saken. Förhoppningsvis så kommer det ju en säsong även 2019. Man har ju som tur är karriären framför sig… ;-) Sedan får man väl se vad mer hösten kan innehålla, det är finns ju många roliga tävlingar i kalendern.

Min Sherco SEF-SD 300 har så här långt varit sjukt bra. Grymt rolig och ett byte som gav mig en nytändning. Kvick i spåret och med Akrapovic-systemet så finns det inget behov av mer effekt. Jäkligt kul att köra! Nu börjar ju 2019-modellerna trilla in och jag noterar att Sherco kommer med Kayaba-fjädring på sina Factory-modeller. Mycket lockande... 

Att inte kunna köra innebär dock att jag - ÄNTLIGEN - fått tummen ur och lagt lite tid på att byta ut högtalarna i crossbussen till ett set från Alpine med en liten aktiv baslåda. Vilken enorm skillnad mot original! Fattar inte hur jag kunnat köra tusentals mil med så dåligt ljud som det var tidigare.
På träningsfronten är det av förklarliga skäl väldigt lugnt. Fortfarande svårt att böja knäet och det blir mest litet överkropp på gymmet, inte så mycket annat. Hoppas att kunna börja cykla inom någon vecka eller så, det borde ju vara rätt skonsamt mot knäet.

Istället nu fokus på semester – och föräldraledigheten. Hoppas att du också har en fantastisk sommar. Vi hörs framöver!

 

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.