Bild
Nästa artikel

Sällan blir det som man tänkt sig......

Sällan blir det som man tänkt sig......
Full av förväntan efter flera års frånvaro från den svenska SM-serien i Roadracing, fick ett abrupt slut innan det roliga ens började.

I fredags och lördags deltog jag i ett nytt koncept på Gelleråsen Motorbana som heter KTM Challenge. Här skulle vi åtta deltagare köra på den nya korta slingan med en kilometers längd i heat om 4 varv mot varandra i ett upplägg som liknar speedways upplägg. Alla mot alla fyra i taget och sedan en B-final och en A-final. 

Alla körde med motorcyklar som KTM tillhandahöll åt oss förare. Modellen var KTM 690 Superduke R, med lite mindre modifikationer som avgassystem av öppnare sort. Dessutom hade alla hojar samma däcksort och fabrikat. Alltså upplagt för ett skojigt event.

Det skojiga under fredagen var att på den första träningen åkte jag ut tillsammans med förare som Cralle Lindholm, Håkan Olsson, Lasse Carlbark och Martin Johansson. Inget konstigt i min värld! Alla är namn och personer som jag känner och har haft samtida tävlingskarriärer mot. 
Det enda lilla kruxet var att dessa ovan nämnda herrar skulle tävla i klassen Race of Legends på samma motorcyklar som oss andra. Men här var tydligen inte jag någon legend ännu ;-)

Mike Luff som är pappa för denna satsning och försök till framtida tävlingsform ropade och skrek på mig och ville svartflagga mig för att jag körde i fel klass! Men, för mig var det ju enkelt. Det var ju i princip de enda personerna jag kände igen och därav kändes det bekvämt att åka ut tillsammans med dessa "Legender".

Till slut blev allt utrett och jag fick möta och träffa dem jag skulle tävla emot.
Det var nu jag blev svettig på riktigt! Shit! Unga taggade och talangfulla pojkar och flickor i sina bästa år kring 20-strecket. Hur fan hamnade jag bland dessa talanger? En avdankad gammal gubbe vars kropp lider av smärtor varje morgon den tvingas kliva upp. Hjärtat slog verkligen dubbelslag nu. Detta började kännas blodigt allvar istället för lek. 

Lukas Bäckström, Robert Gull, Pontus Duerlund, Felicia Wedell, Aurore Milton, Alex Persson och Jesper Pellijeff. Ugh! Nervöst! Hade gärna krigat och kört över Martin och Cralle eller Lasse och Håkan på banan utan att blinka, men här kunde jag ju bli utklassad och utskrattad som den vilsne farfar från landet!

Lördagen kom och heaten avklarades allteftersom. Spänningen släppte och alltmer gillade jag alla dessa ynglingar. Supertrevliga och proffsiga och hemskt duktiga på att köra hoj.
Men till min stora förvåning och glädje så hade jag vaknat på rätt sida efter en sömnlös natt med mardrömmar och fann mig snabbt tillrätta på KTM.en. Detta hjälpte mig tillsammans med viss erfarenhet utav hojåkning i alla former, bland annat som testchaufför i denna tidning, att kvalificera mig till A-final!
Mina placeringar genom heaten blev 2.a, 1,a, 2,a och 2,a och alltså en A-final.

Hur hårt skulle jag våga satsa nu!? Ville ju inte gärna riskera att fälla någon av dem i ett dumt försök att ta mig förbi, var tanken innan start.
När starten gick var tanken totalt bortblåst! Hornen växte ut genom hjälmen och redan på andra varvet attackerade jag från tredje plats på första och missade naturligvis hela kurvan och hamnade istället fyra.
På skiten igen och bet ihop och skrek finska mindre lämpliga vokabulär i hjälmen som inte lämpar sig i skrift. Jag blev sist i heatet slagen med 2 hundra delar från 3.e platsen och mindre än 0,8 från vinnaren.
Kul som attan! Lyckades med bedriften att sätta helgens näst snabbaste varv med dessa 690.or och kände mig rätt stolt faktiskt. Kanske tyckte inte ungdomarna att jag var alltför grå gammal farfar från landet efter detta?! 
Hur som helst så var de alla så väluppfostrade att de inte sa något rakt ut i alla fall och visade respekt för äldre, vilket gladde mig ;-)

Det var lördagen det! En helt fantastisk dag som jag önskar jag kunde ha fler utav......

Nu kommer söndagen som inte blev riktigt lika glamourös.

Till den 20 minuter korta fria träningen hade jag förändrat massvis på hojen för att chansa på att få till ett stadigare chassie. Hela balansen var omställd och dessutom hade jag chansat på att byta däcksfabrikat till denna dag. Detta eftersom de tidigare däcken jag kört på inte verkade lira i harmoni med hojens elektronik och uppbyggnad.

Ut på träningen några varv för att känna hur det kändes. In igen och titta på varvtiderna samtidigt som jag smälte intrycken som hojen förmedlat mig. Den kändes helt annorlunda och fantastiskt mycket stadigare. Precis den känslan jag eftersträvat. Jag var supernöjd med chansningen och kände mig inte alls orolig inför kvalet då jag rent utav hade tredje snabbast tid på den fria träningen! Långt över förväntan!

Till kvalet såg jag till att komma tidigt ut på banan för att få några fria varv som jag kunde känna mig för utan trafik för att sedan kunna börja höja tempot och satsa för bra kvaltider.

Så långt var taktiken bra.
Men, här tog söndagen slut!

På mitt tredje varv bromsar jag in i Tröskurvan, släpper upp och börjar svänga in i böjen för att möta apex. Plötsligt hör jag en smäll samtidigt som jag ovetandes om vad som sker ligger på backen och kanar. Jag blir påkörd bakifrån av en konkurrent som troligtvis bromsat på sig och därmed torpederar mig.
Hojen och jag hamnar i sandfållan. Jag oskadd och full av adrenalin. Skriker på flaggvakterna att hjälpa mig upp igen för att köra vidare. 
De vänliga själarna som jobbar på posteringen springer fram och hjälper mig upp med hojen. Och då ser jag att det är rido! Game Over!

Motorkåpan trasig, läcker olja, mosat avgassystem, fotpinne saknas och kraftigt hack i bakfälgen.
Inget som går att laga på kort varsel.

Dagen tog slut där. 
Allt det förväntansfulla som fanns där med comebacken och hojens utveckling och en kamp om pallplacering blev kattskit!

Suck, nu snart 36 timmar senare är jag fortfarande så oerhört besviken på att jag aldrig fick chansen att visa vad jag brinner för och varför. Ville så gärna köra på min hemmabana inför mina vänner och bekanta, både närstående och tillresta från längre avstånd. Ahh, suck!

Och som om inte detta vore nog så jobbigt att hantera så kraschar min gode vän Jonte Balsvik rejält och får åka ambulans från banan. Läs mer om hans äventyr på hans blogg här på BIKE.

Det blev ingen lyckad dag för BIKE och dess chaufförer i söndags. Två skrotade hojar och trista reparationer framöver. 

Jag önskar att jag nu kunde säga att nu kan det bara gå bättre framöver, men jag vet med åren att det faktiskt inte behöver stämma alls. Det kan gå ännu mer åt helvete.... ;-)

Slutligen vill jag ändå tacka alla fantastiska människor som jag åter träffat i depån. Både gamla ansikten jag saknat, men även nya trevliga bekantskaper som jag gärna fortsätter träffa runt om i depåerna i Sverige.

Tack även till alla fantastiska funktionärer som sliter för att vi ska få leka av oss på banan. Och till min fantastiska motorförening KMF och dess personal. Sist men inte minst även tack till Mike Luff för att han vågar testa nya projekt för att öka intresset för racingen i landet.

Tack alla!

Kram
Er förare Christer Miinin #55 i SBK

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.